Det är ofta svårt att avgöra vad som är en öppen standard och vad som inte är det. Gränsen är något flytande, dels för att olika standarder skiljer sig åt i många små detaljer, dels för att det finns något olika definitioner av begreppet "öppen standard". Till slut måste man därför titta på varje enskilt fall, och ta hänsyn till såväl standarden som den avsedda tillämpningen. Om standarden skall användas i fri programvara med öppen källkod har man stora och oeftergivliga krav på öppenhet, men om det gäller en kommersiell implementation är kraven annorlunda och mer förhandlingsbara. Vad som till slut skall anses som acceptabelt måste därför avgöras från fall till fall.
Standarder som presenteras som öppna är ibland i själva verket inte helt öppna. Man bör därför alltid själv kontrollera hur öppen en standard är och om den passar för ens tänkta användning.
För att ha något konkret att diskutera kring så bestämmer vi oss i nedanstående exempel för en tänkt tillämpning: vi antar att vi vill implementera en viss standard i fri programvara som skall distribueras med GNU GPL-licens. Analysen gör inga anspråk på att vara fullständig, men den avser att visa på vanliga problem och oklarheter.
www - helt öppna standarder
World Wide Web baserar sig rakt igenom på öppna standarder som publicerats öppet och fritt tillgängligt av bland andra W3C. Protokollen TCP/IP och HTTP är öppna standarder, och det primära dataformatet XHTML med CSS likaså. Standarderna ägs och förvaltas av oberende standardiseringsorgan, utvecklas i samarbete mellan många olika aktörer och är uttryckligen fria från licensavgifter och royalties. Detta gör att vem som helst kan skriva programvara för att kommunicera via webben, såväl för att skapa och skicka som att ta emot och presentera information. Framgången för WWW har åtminstone delvis berott på att alla standarder från första början varit öppna och uppmuntrat till en fri och öppen konkurrens på lika villkor.
Det innebär inga som helst juridiska problem att använda standarderna från W3C för att skriva fri programvara för kommunikation via www. Den rika floran av mycket kompetenta fria program på området talar sitt tydliga språk.
mp3 - en inte helt öppen standard
Själva begreppet mp3 är i dag bekant för en stor del av jordens befolkning, och det är förmodligen bara ytterst få personer som äger en dator som är ovetande om att mp3-formatet är ett lagringsformat för ljud och musik. Enkla mp3-spelare finns att köpa från några enstaka hundralappar, och mp3-filer hanteras lika självklart som andra lagringsformat för musik. Nästan alla datorer som kan spela upp ljud kan också spela upp en mp3-fil. Minst ett mp3-uppspelningsprogram finns numera inkluderat när man köper en dator med förinstallerat operativsystem, och flera andra sådana program finns att ladda hem från nätet. Vissa kostar en mindre summa pengar, men många är helt gratis.
Eftersom det finns gratisprogramvara för mp3-formatet så måste väl standarden vara öppen? Nej! Formatet och algoritmen för in- och avspelning är öppet publicerade, men de är egentligen inte fria att implementera. I de länder där mjukvarupatent erkänns (vilket egentligen inte inkluderar EU-området, men mer om detta på annan plats) hävdar bland andra Fraunhofer IIS och Thomson Consumer Electronics att de äger patent som man måste licensiera och betala royalty för om man vill tillverka och sälja implementationer som stödjer in- eller uppspelning av mp3-formatet i programvara eller maskinvara. Numera har man som praxis att inte kräva licenspengar för fri programvara, men det tog lång tid innan man kom fram till den lösningen. Omkring 1990-talets slut skapade patentproblemen upprörda känslor bland förespråkare av öppna standarder, eftersom patentinnehavarna väntade tills mp3-formatet hade blivit populärt innan de gick ut med sina krav på ersättning.
Licensieringsproblemen kring mp3 hindrade länge utvecklingen av fri mp3-programvara, och ledde bland annat till att det utvecklades ett alternativt, öppet format kallat Ogg Vorbis. Vorbis är helt öppet och gratis även för kommersiellt bruk, men har inte lika brett stöd i konsumentprodukter. Numera finns även mp3-programvara som fri programvara, men patentinnehavarna har inte gett några solklara löften, så utvecklare av fri programvara visar fortfarande viss misstänksamhet. De ursprungliga patenten kring mp3-formatet har gått ut, men licensproblemen kvarstår eftersom den nuvarande mp3-standarden omfattas av flera nyare patent på vidareutvecklingar.
PDF - en förhållandevis öppen standard
PDF-formatet för lagring av dokument skapades från början ensidigt av Adobe Systems. Deras avsikt var att göra formatet öppet tillgängligt för alla att använda, och de distribuerade tidigt en teknisk specifikation av formatet samt gratis (men inte öppen) programvara för läsning. Däremot sålde de programvaran för att skapa PDF-filer, och formatet ändrades ganska ofta för att stödja nya funktioner i Adobes programvara. Ändringarna skedde helt på Adobes eget bevåg och föregicks inte av diskussioner med andra intressenter. Det var därför svårt att hänga med Adobe om man ville konkurrera, eftersom specifikationen av varje ny version av formatet kom ut först efter det att Adobe släppt egen programvara med stöd för den nya versionen. Adobe uppger sig ha patent på delar av formatet, men kräver inga licensavgifter för att skapa och distribuera programvara för att skriva och läsa PDF-filer, förutsatt att implementationen följer specifikationen. Med detta löfte från Adobe anses inte deras patent vara ett problem för öppenheten. Formatets enda problem på senare år har varit att Adobe ensamma ägt standarden och utvecklat den åt det håll de själva valt. Nästan varje ny version av Adobe Reader från version 1.0 till 10.0 har åtföljts av en ny, något förändrad version av PDF-formatet. Sedan en tid tillbaka har dock flera delmängder av PDF-formatet varit öppna ISO-standarder (PDF/X, PDF/A), och hela PDF-specifikationen har nu presenterats för ISO och blivit en formell internationell standard. När ISO tog över ägandeskapet av standarden blev PDF en helt öppen standard som inte ger särskilda fördelar åt någon speciell aktör. Även om ISO-versionen just nu inte är den allra senaste versionen av PDF så har Adobe förklarat sin avsikt att hålla ISO-standarden aktuell med nya uppdateringar. Det är dock fortfarande Adobe som ensidigt utvecklar standarden, vilket gör den speciell jämfört med andra standarder som redan från början varit helt öppna och utvecklats i samarbete mellan olika aktörer.
PDF har sedan länge haft ett avsevärt stöd i fri programvara, men stödet för nya versioner har släpat efter markant mellan Adobes referensimplementation och andra implementationer, även kommersiella sådana från andra tillverkare. Detta har varit ett tydligt och återkommande problem med formatet, och ISO-certifieringen av nya versioner kommer troligen att fortsätta att släpa efter Adobes egen utvecklingstakt.
DOC - en icke öppen icke-standard
En av de vanligaste "de facto-standarderna" i världen är Microsoft Words eget filformat, kallat "DOC" efter dess filändelse, ".doc". Formatet är ingen standard, det är bara väldigt vanligt förekommande. Formatet var från början helt slutet - endast Microsoft hade tillgång till specifikationen och höll den hemlig för att få konkurrensfördelar. Så länge bara de kunde läsa formatet så kunde de tvinga folk som hade dokument lagrade i formatet att fortsätta köpa Microsoft Word. Detta visade sig vara mycket framgångsrikt, och Microsoft Word är i dag sedan länge den totalt dominerande ordbehandlaren på marknaden. Andra aktörer som vill skapa egna ordbehandlingsprogram är i princip tvungna att implementera import- och exportfunktioner för DOC-formatet för att ha en chans att konkurrera. Det finns en enorm mängd existerande dokument i DOC-formatet som folk vill kunna fortsätta att läsa och redigera även om de byter ordbehandlare.
Med Microsofts enorma marknadsandel följde snart klagomål på att filformatet inte fanns specificerat. För att utbyta information mellan olika plattformar ville man ha tillgång till specifikationen, och Microsoft har successivt öppnat upp för detta. Till en början omgärdades åtkomsten av starka sekretessklausuler som omöjliggjorde utveckling av program med öppen källkod som hade stöd för DOC-formatet. Fri programvara utvecklades ändå för ändamålet, genom att folk listade ut hur formatet fungerade utan tillgång till specifikationen. På senare tid har Microsoft lättat på sekretessen, men det var inte förrän helt nyligen som deras dokumentation blev helt öppet tillgänglig med licensregler som verkligen tillåter att man får sprida information vidare och öppet publicera källkoden för en implementation som gjorts med utgångspunkt från deras specifikation. Villkoren för interoperabilitet har alltså, efter många års hårda påtryckningar från bland annat EU, blivit något bättre än förut, men i alla händelser ägs formatet fortfarande av Microsoft, och de gör precis vad de vill med såväl formatet som dess dokumentation. Det är inte öppet, och det är ingen standard.
