(Nedanstånende text var tydligt fokuserad på OOXML-debatten och hade ett bäst-före-datum.)
Antag att ett av dessa dataformat var fullt öppet, skapat och understött av en grupp tillverkare och oberoende aktörer i öppet samarbete, medan det andra var ett opublicerat, företagseget format från en enstaka men dominerande leverantör som avsiktligt ställt sig utanför diskussionen och samarbetet kring ett öppet format. Antag vidare att förespråkarna av det öppna formatet gjorde sig besväret att publicera en klar och fullständig specifikation och fick den accepterad och publicerad som en formell öppen standard som vem som helst kunde implementera, medan den konkurrerande tillverkaren valde att hemlighålla detaljerna om sitt format. Det skulle i det läget onekligen vara klokt av ISO att ge det öppna formatet status av en internationell standard och att uppmuntra alla att använda denna standard för att utbyta information på ett öppet, standardiserat sätt. Detta skulle vara rättvist och inte särbehandlande mot någon.
Antag nu att världen tröttnade på att ha två olika och inkompatibla format för webben, och att statsmakter och stora organisationer började kräva att officiella websidor skulle använda en ISO-standard och inte ett slutet, företagseget format. Plötsligt har den enstaka leverantören som hållit sig utanför ISO-standarden en god anledning att ansluta sig till den. Antag dock att de av någon anledning inte valde att följa den existerande ISO-standarden, eventuellt med vissa överenskomna tillägg för att fylla sina egna speciella behov, utan att de i stället dristade sig till att skriva en framstressad, ofullständig och illa skriven specifikation av sitt företagsegna filformat som redan implementerats i en existerande produkt, och att de skickade specifikationen till ISO som ett förslag till en andra, överlappande, inkompatibel och konkurrerande standard.
Antag att denna situation inte åtgärdades korrekt av ISO, utan att det andra formatet också godkändes som en ISO-standard. Då skulle det inte finnas någon anledning för en förespråkare av den ena standarden att byta till den andra, eftersom det bara skulle innebära nackdelar på kort sikt. I stället skulle båda formaten fortsätta att slåss om marknadsandelar, med liten eller ingen hänsyn till vad användarna behövde eller ville ha. Användare skulle naturligtvis vara oerhört behjälpta av att ha en enda ISO-standard, men i stället skulle det bli småsinta strider om vilket format som var bäst, och en motvilja från vardera sidan mot att byta format på grund av kostnaderna på kort sikt. De som förespråkade den öppna standarden skulle inte vilja byta till den enstaka leverantörens egna format i stället för det som de alla hade kommit överens om, och den enstaka leverantören skulle vägra att stödja något annat format, eftersom deras eget format nu var en formell ISO-standard.
Tänk er i stället att leverantören som valde att stå utanför samarbetet förvägrades den orättvisa fördelen att få sitt eget existerande format godkänt som en ISO-standard, och i stället ombads använda den existerande öppna standarden som alla andra. De skulle förmodligen komma fram till att den existerande standarden inte passade helt för deras behov, vilket är helt naturligt eftersom de inte hade deltagit i samarbetet med att skapa den, men de skulle snabbt föreslå tillägg och ändringar av ISO-standarden för att nästa version av den skulle stödja deras produkter fullt ut, samtidigt som de implementerade stöd för standarden i sina produkter. Snart skulle standarden vara utökad på ett rent och snyggt sätt, godkänd och publicerad av ISO och implementerad av alla leverantörer, till gagn för alla användare och aktörer på marknaden.
