Vissa aktörer på marknaden hävdar att multipla, konkurrerande standarder är något eftersträvansvärt som bör tillåtas av ISO och andra standardiseringsorganisationer. Detta är helt klart felaktigt, av uppenbara orsaker. Multipla standarder är dåligt, rentav skadligt, och bör inte tillåtas om det finns rimliga möjligheter att förhindra det.
En fallstudie: elektriska vägguttag
Historiskt sett har nationella standarder inte alltid skapats med en internationell marknad i åtanke. Som ett exempel av många kan vi ta elektriska vägguttag. Så gott som vartenda land i Europa har sin egen standard, och Afrika, Asien och Sydamerika har ytterligare varianter. Alla är olika och de flesta är inkompatibla med varandra. För att göra saken än värre så har man i Nordamerika valt att inte bara använda andra kontakter, utan dessutom en annan spänning och en annan frekvens. Under de senaste decennierna har detta varit en ständig källa till förtret för resenärer. När man skall resa utomlands måste man tänka på att man i landet man reser till kanske inte kan använda sina apparater i vägguttagen utan en adapter, eller att apparaterna inte kan användas överhuvudtaget om resan går till eller från Nordamerika. På sistone har situationen för Nordamerika förbättrats något genom att så kallade switchreglerade nätaggregat för datorer och liknande lågeffektapparater numera klarar en inspänning på 100 till 250 volt och antingen 50 eller 60 Hz, men även om detta lindrar besvären så löser det inte grundproblemet. Man behöver dessutom fortfarande en adapter för själva kontakten - man kan kalla det en "översättare" mellan två olika standarder.
Det finns alltså multipla standarder för elektriska uttag. Är detta något positivt? Nej. En enda, världsomfattande standard skulle naturligtvis ha varit mycket vettigare, om någon hade tänkt på det innan nationella standardiseringsorgan standardiserade vad det nu råkade vara som elbolagen i det landet hade börjat använda. Enda anledningen till att vi inte kan fixa detta nu i efterhand är de kostnader det skulle innebära att konvertera alla existerande apparater och installationer till en global standard. Det finns för mycket inlåsning i nationella standarder för att detta skall hända.
En annan fallstudie: WWW
Begrunda i stället ett annat, mer nutida fall där en global standard faktiskt skapades: World Wide Web. Det specifika exemplet är särskilt relevant för den aktuella debatten om IT-standarder och filformat. Webben är uppbyggd kring ett enda, globalt projekt med att standardisera ett visst slags elektroniskt utbyte av information, i form av ett protokoll (HTTP), och ett dataformat (HTML). Det faktum att det är just en enda global standard gör det möjligt för en webbserver att kommunicera med vilken webbläsare som helst, med en rimlig förväntan att meddelandet skall gå fram, vara komplett och läsbart och se ut som det var tänkt. Det skall medges att standarden har haft sina problem, men i stort sett har aktörerna på marknaden följt standarden därför att de sett fördelarna med att göra så, och webben är i dag en enorm världsomspännande resurs med lättillgänglig och sökbar information.
Ett hypotetiskt fall: multipla webbstandarder
Tänk er i stället en mindre lyckosam värld där det hade skapats två olika och inkompatibla dataformat för att hantera webbtrafik. En viss webbserver skulle bara kunna kommunicera med vissa webbläsare, och en viss webbläsare skulle bara kunna stödja vissa servrar. Läsare som ville stödja alla servrar skulle behöva implementera två olika versioner av samma funktionalitet, vilket skulle öka komplexiteten i programvaran rejält. Servrar som ville stödja vilken läsare som helst skulle behöva bete sig annorlunda beroende på viken läsare som användes för att kontakta dem, vilket skulle dubblera arbete och göra det onödigt svårt att skapa webbtillämpningar. Särskilda översättare kunde användas för att konvertera mellan de två formaten, men det skulle ytterligare öka komplexiteten i systemet. De två formaten skulle lösa samma problem på liknande sätt och förmodligen ha i stort sett identisk funktionalitet. Situationen skulle bara skapa förvirring och irritation bland användarna, eftersom det inte skulle finnas någon sund teknisk anledning till att ha två format.
Ett verkligt aktuellt fall: multipla standarder för kontorsdokument
Just inom området WWW finns tack och lov en enda världsomspännande standard, men det är inte lika trevligt på alla IT-områden. Det finns till exempel ett tydligt och aktuellt problem med multipla konkurrerande format för kontorsprogramvara, så kallade "Office-program". En stundtals eldfängd strid rasar mellan å ena sidan en rad aktörer som förespråkar det öppna och gemensamt utvecklade formatet ODF och å andra sidan Microsoft, som förespråkar sitt eget format OOXML. Båda formaten är tyvärr standardiserade av ISO — OOXML dock på oklara grunder och efter mycket upprörda känslor från båda sidor. Microsoft har på sistone sagt att de trots allt har för avsikt att stödja ODF, men om man bedömer deras handlingar snarare än deras uttalanden i frågan så verkar det inte som om de verkligen menar det.
Hur man förhindrar multipla standarder
Att tillåta multipla standarder är en dålig idé. Om det redan finns en ISO-standard för ett visst syfte och det senare föreslås en andra, inkompatibel standard för samma syfte så skall det bara finnas tre möjliga utvägar. Om den föreslagna nya standarden är av låg kvalitet, dålig och inkomplett, så skall den förstås avslås. Om den å andra sidan representerar bra och användbara idéer så kan den nya standarden förenas med den existerande standarden och utöka den. Slutligen, om den nya standarden är väsentligt annorlunda och samtidigt klart överlägsen den gamla så bör den ersätta den gamla standarden.
Det första fallet är enkelt att hantera. En dålig standard har inget existensberättigande. Standarder skall representera bra och kloka sätt att göra saker på. Det andra fallet innebär inte någon besvärlig förändring, erftersom den nya standarden kan hållas bakåtkompatibel med den gamla. Detta är vad som hände med de olika dialekterna av HTML från version 1.0 till 4.0: de nya versionerna var i stort sett en utökning av de gamla. Då och då så kommer det dock något nytt som motiverar att man kastar bort det gamla och byter till något som inte längre är bakåtkompatibelt. Det var det som hände när XHTML infördes och standardiserades.
Slutsats
Världen behöver inte multipla, konkurrerande standarder. Vad världen behöver är gemensamma, bra och öppna standarder som inbjuder till konkurrens på lika villkor och gör produkterna bättre och billigare. Att ha flera standarder ger inte konsumenterna större valmöjligheter. Se hur det är med elektriska uttag i världen: man har som konsument inget val när det gäller vilken kontakt man skall använda för ett visst uttag. Man måste helt enkelt hitta en kontakt som passar i uttagen där man befinner sig, och om man inte har någon sådan så är det kört — man har exakt noll valmöjligheter. Det vore självklart mycket bättre om man kunde lita på att ens egen kontakt passar i alla uttag vart man än kommer i världen. Den "valmöjlighet" som ges med multipla standarder är bara till nytta för leverantörer som vill låsa in sina användare i ett beroende av "deras" standard. Konsumenter vinner absolut ingenting på detta, de bara förlorar, och multipla standarder erbjuder dem inte fler möjligheter, utan tvingar dem att välja och gör det svårt att byta.
