Språkförbistring: EIF 2.0, standarder och interoperabilitet

(The Confusion of Tongues: EIF 2.0, Standards, and Interoperability)

Bruce Perens, <moc.snerep|ecurb#moc.snerep|ecurb>, Agders universitet, 13 september 2007
(Svensk översättning av Stefan Gustavson. Det engelska originalet finns här. Översättningen är nära trogen originalet, dock med vissa små förändringar i meningsbyggnaden för att ge en mindre styltig svenska.)

Confusion_of_Tongues.png
Gustave Doré: Språkförbistringen, efter Bibelns historia om Babels torn.

Sammanfattning

Man kunde förvänta sig att diskussioner om EIF 2.0 skulle vara torra och tekniska. Men det urartar till stridigheter och politik när en enskild leverantör försöker snedvrida processen för egen vinning. Arbetsgrupper för standarder är så vana vid att uppnå enhälligt tekniskt samförstånd att deras procedurer har svårt att hantera oenigheter i omröstningar och politiska strider.

Gartners råd till IDABC är så fundamentalt felaktiga att om de följs skulle de förstöra den interoperabilitet som har uppnåtts genom IEF 1.0 och grusa alla planer på att uppnå en bättre interoperabilitet i framtiden. Deras resultat är obalanserat i syfte att ge större vikt åt önskemålen från en IT-leverantör än åt IT-kunders bästa och överskugga målet av interoperabilitet. Denna obalans är så genomgripande att Gartner ger felaktig information om själva karaktären hos standarder och de villkor som medger interoperabilitet, och blandar ihop vanliga enkla dataformat med standarder.

Denna kommentar argumenterar emot Gartners rapport med en enkel förklaring av vilka villkor som är nödvändiga för att uppnå interoperabilitet samtidigt som man är rättvis mot alla intressenter. Efter att Office Open XML nyligen med övermakt pressats mot ISO-certifiering står det klart att de korrekta villkoren för interoperabilitet måste förklaras för många icke-tekniker, för att inte politiska påtryckningar skall få överskugga den tekniska verkligheten. Därför innehåller denna artikel definitioner av grundläggande begrepp och använder en terminologi som även icke-tekniker kan förväntas förstå. Den mer tekniskt orienterade läsaren ombedes överse med detta.

Förord

Detta är en kommentar till "Preparation for Update European Interoperabilty Framework 2.0 - FINAL REPORT" producerad av konsultföretaget Gartner, vilken hädanefter refereras till som "Gartner-rapporten". IDABC efterfrågade reaktioner på Gartner-rapporten genom ett meddelande på webben: http://ec.europa.eu/idabc/en/document/6227

Om författaren

Bruce Perens är en av grundarna till Open Source-rörelsen inom programvara (förespråkare för öppen källkod). Han har skrivit "Open Standards: Principles and Practice", den mest citerade definitionen av öppna standarder. Han har tidigare tjänstgjort i World Wide Web Consortiums Patent Policy Working Group med att hjälpa till att producera W3C:s nuvarande policy rörande patent i webbrelaterade standarder. Du kan läsa mer om honom på http://perens.com/about/bio/

En introduktion till interoperabilitet för icke-tekniker

Det tekniska ämnet interoperabilitet har plötsligt blivit väsentligt för demokratin. Vi röstar baserat på den information vi hör, ser och läser, och i vi får i allt ökande grad den informationen via datornätverk. Demokrati är beroende av att de röstberättigade har flera källor för politiska budskap så att de kan jämföra och bedöma dem för att rösta klokt. Om ett enskilt parti kontrollerade våra kommunikationskanaler, datorprogrammen och det sätt dessa program pratar med varandra, så skulle de kunna ha kontroll över vilken information vi hör, ser och även läser, och detta skulle ge dem kontroll över våra röster. De skulle också vara ett monopol, och det är förstås illa för ekonomin. För att förhindra att sådana otäcka saker händer så insisterar vi på att det skall finnas många källor för de verktyg vi använder för att kommunicera. Men alla dessa verktyg behöver kunna prata med varandra på ett sätt som alla siddor förstår, och det är detta som kallas "interoperation". Med ett mer vardagligt uttryck innebär det helt enkelt att "saker fungerar ihop".

När det gäller datorprogram så är de "språk" som används för att de skall fungera ihop de filformat som används för att lagra data på en hårddisk och för att utbyta data över ett nätverk, samt de kommunikationsprotokoll som datorprogram använder för att prata direkt med varandra utan att gå via en fil. Filformat och kommunikationsprotokoll skrivs och läses av datorprogram. Det är så de kommunicerar.

Detta är inget nytt. För ett sekel sedan kom en rad nationer överens om den första standarden för elektronisk datakommunikation, det internationella Morsealfabetet. Även om telegrafisterna inte förstod varandras språk så lärde de sig att exempelvis en kort dutt på telegrafnyckeln betydde ett "E", och de visste vilken del av meddelandet som var adressen. På detta sätt kunde telegrafister över hela världen interoperera.

Ett grundläggande krav för interoperabilitet är att de som skapar datorprogram måste göra så att dessa skriver information som andra program kan läsa. Formaten och protokollen som programmen läser och skriver blir standarder när vi definierar dem mycket noggrant i skrift, och när alla intressenter blir överens om att definitionen är korrekt och användbar för att samarbeta.

Öppna standarder är den bästa sortens standarder. Deras definitioner publiceras öppet och är tillgängliga för alla att läsa, och det finns inga juridiska eller ekonomiska restriktioner som skulle kunna hindra någon från att använda dem. På så vis är de demokratiska: alla kan använda dem. Deras utveckling är också i allmänhet demokratisk: alla kan få vara med och påverka.

Motsatsen till öppna standarder är slutna standarder. Dessa har ett "bagage" genom att de har ett eller flera slag av begränsningar: affärshemligheter, en patentavgift, en överdrivet restriktiv eller diskriminerande licensiering, ett sekretessavtal, en sluten krets av medlemmar i standardkommittén. De fungerar i allmänhet så att de utestänger vissa intressenter. Det är ofta utveckling med öppen källkod som exkluderas, eftersom villkoren inte är förenliga med distribution av program med öppen källkod till vem som helst utan kostnad.

En del saker som man kanske tror är standarder är egentligen inte standarder alls. Ett exempel är ".doc"-filformatet som används av Microsoft Word, vilket är att proprietärt ("ägt", leverantörsspecifikt) filformat snarare än en standard. Formatets definition ägs av Microsoft och har inte publicerats öppet, så naturligtvis har ingen standardiseringsorganisation varit inblandad i det. Många programvarutillverkare har gjort så kallad "reverse engineering" av det: de har funderat ut hur det fungerar, mer eller mindre, genom noggranna undersökningar utan hjälp av Microsoft. Men det finns inget dokument som säger vad man kan och inte kan skriva i den här sortens filer, och formatet ändrar sig med varje ny version av Microsoft Word, så interoperabiliteten som andra kan erbjuda med detta filformat är inte direkt perfekt.

Öppna standarder innebär inte öppen källkod. Öppen källkod är ett sätt för grupper att samarbeta för att på ett effektivt sätt producera datorprogram genom att dela med sig av rättigheterna till varandras innovationer. Motsatsen till öppen källkod är sluten utveckling av "proprietära", leverantörsspecifika program, där man delar med sig betydligt mindre. Både öppen källkod och sluten utveckling är viktiga i dag, och EIF 2.0 måste vara rättvis mot båda.

Vad Gartner gjorde fel

I sin rapport till IDABC kritiserar Gartner chockerande nog EIF 1.0 för dess dogmatiska fokus på öppna standarder och för att den överhuvudtaget föreskriver detaljerade tekniska specifikationer. Men sådana är nödvändiga för interoperabilitet. Gartners föreslagna alternativ är stöd för "multipla standarder" för samma ändamål, och utan att specificera någon särskild standard.

Gartners förslag, om vi skulle följa det, skulle skapa ett Babels torn av icke-interoperabla program. Föreställ er ett möte där alla talar två språk, men några talar franska och engelska medan andra talar spanska och tyska. De skulle inte kunna "interoperera" med varandra.

Vem som helst kan få tag i ordböcker för spanska, engelska, franska och tyska, och ingen debiterar någon skatt bara för att man skall få tala dessa språk. De är på sätt och vis som öppna standarder. Men föreställ er att en stor och dominerande folkgrupp talade språket "LanguageSoft", och att ägarna av LanguageSoft satte upp hinder för att stoppa andra från att använda språket, så att andra inte kunde konkurrera lika bra. De kunde hålla delar av LanguageSoft hemligt, de kunde ta rejält betalt för rätten att tala språket, eller de kunde helt enkelt göra det avsiktligt svårare än nödvändigt att tala språket genom att göra den enda boken om LanguageSoft onödigt lång. I det fallet skulle inte LanguageSoft fungera som en öppen standard.

Det är den sortens värld som Gartner föreslår att vi skall få.

Varför säger Gartner att vi skall göra så? Deras uttalande är:

EIF 2.0 bör möjliggöra den mest lönsamma affärsmodellen med avseende på kostnad versus publikt värde, med tillbörlig hänsyn till immateriella rättigheter såsom patent, om sådana finns.
(EIF v2.0 should facilitate the most profitable business model(s) of cost versus public value, under proper recognition of intellectual property rights, if any.)

Nå, alla är intresserade av lönsamhet. Men vems lönsamhet är det de talar om? Det ser ut som om det är lönsamheten för IT-leverantören snarare än användaren.

En grundläggande tes inom ekonomi är att konkurrens får priserna att sjunka och kvaliteten att öka. Att insistera på öppna standarder är den bästa strukturen för att uppmuntra till konkurrens, därför att alla programtillverkare har rätt att använda öppna standarder. Genom att ge alla rätten att konkurrera skapar öppna standarder en omgivning med det största möjliga antalet konkurrenter och den mest effektiva ekonomin. Genom att stadfästa en speciell öppen standard som kommer att fungera över hela linjen för all programvara vi köper för ett visst syfte uppmuntrar vi ytterligare till konkurrens genom att förenkla våra krav och att göra programvaruutvecklarnas jobb enklare. Men ekonomisk effektivitet verkar inte vara det som Gartner avser med lönsamhet, eftersom de specifikt ber om att man skall tona ner kravet på öppna standarder överhuvudtaget och undvika att kräva stöd för en viss specifik standard.

Det är förvirrande att Gartner använder ordet "lönsam" i detta sammanhang, eftersom en av de primära målgrupperna för EIF är statsmakterna, och statens mål är inte att göra vinst utan att tillhandahålla service till medborgarna på ett rättvist och jämlikt sätt, på samma gång som man försöker hålla skatterna nere. Gartners användning av ordet "lönsamhet" är lika förvirrande om deras målgrupp är professionella IT-användare, den andra målgruppen för EIF, eftersom IT är en kostnad snarare än en intäkt förutom för de få företag som säljer IT-programvara. Det måste alltså vara IT-leverentörernas lönsamhet de talar om.

Gartner tilllägger:

tillbörlig hänsyn till immateriella rättigheter såsom patent, om sådana finns.
(proper recognition of intellectual property rights, if any.)

I linje med att de våldför sig på öppna standarder genom att säga att de är "dogmatiska" så vill Gartner att EIF 2.0 skall tillåta icke öppna standarder som begränsas av immaterialrättsliga hinder. Sådana hinder är ett favoritsätt att utestänga konkurrenter, i synnerhet konkurrenter inom öppen källkod.

Behöver vi verkligen immaterialrättsliga restriktioner på standarderna som vi använder för att interoperera? Några programvaruutvecklare säger ja, de anser att de måste skydda varenda liten bit av sina rättigheter, oavsett sammanhanget. Men det ligger inget nytt eller innovativt i det sätt som program läser eller skriver filer och hur de pratar med varandra. Väldigt många vanliga sätt att kommunicera som TCP/IP, XML, HTML och OpenDocument finns tillgängliga som öppna standarder för vem som helst att använda i programvara utan immaterialrättsliga restriktioner. Ingen behöver skapa särskilt mycket ny kunskap av någon verkshöjd överhuvudtaget bara för att två program skall kunna utbyta data med varandra, oavsett vilket slags data det rör sig om.

Således är det svårt att tro på att ett filformat eller ett kommunikationsprotokoll skulle behöva anses vara skyddat av immaterialrätt annat än för ett enda ändamål: att utestänga andra från att använda det. Varför skall man släppa in konkurrenterna med flit? I stället för att använda öppna standarder så gör leverantörer som vill låsa in sina kunder så att de använder slutna och leverantörsegna filformat. I vissa fall gör de en stor sak av att de gör sina specifikationer tillgängliga för andra genom licensiering, men med urskillning och på villkor som inte alla programtillverkare kan uppfylla. De skapar "interoperabilitets-labb" för att samarbeta med några få favoriserade intressenter medan andra hålls utanför. Om dessa leverantörer vore ärliga i sina avsikter att interoperera så skulle de helt enkelt publicera fullständig information om sina filformat på nätet, utan restriktioner eller avgifter, på samma sätt som flertalet öppna standarder gör i dag. Då skulle vem som helst som ville skapa ett interoperabelt program kunna använda den informationen för att göra detta, utan deras hjälp.

Några programvarutillverkare säger att vi skall tillåta dem att stänga ute andra programvarutillverkare och öppen källkod på det här sättet. De säger att det är på det sättet som leverantörer bibehåller en konkurrensfördel. Som köpare av programvara finns det vissa sätt för leverantörer att konkurrera som vi borde uppmuntra, och vissa andra sätt som vi borde försöka förhindra. Vi skall självklart uppmuntra dem till att införa nya funktioner, att göra sin programvara snabbare och smartare och mer kompetent. Men att utestänga andra för att öka sin egen försäljning? Det skadar oss och hela ekonomin eftersom det minskar konkurrensen utan att tillföra någonting som kunden sätter värde på - det skapar bara en omotiverad inkompatibilitet.

Gartner säger oss att vi kan

Möjliggöra utveckling och undvika låsning till en viss leverantör genom att stödja multipla standarder.
(Facilitate evolution and avoid vendor lock-in by supporting multiple standards. )

Men detta ger en felaktig bild av anledningen till låsning till en viss leverantör. Inlåsning händer när en leverantör använder avsiktlig inkompatibilitet för att tvinga kunder att använda endast deras eget märke av programvara. Multipla standarder motverkar inte inlåsning, eftersom de inte gör något för att säkerställa att varje leverantörs program kan prata med varje annan leverantörs program på ett sätt som alla parter kan förstå. I själva verket är det så att om man har två standarder för samma syfte så kommer man obönhörligen att hamna i en situation där vissa program använder den ena men inte den andra, och därför inte kan prata med varandra.

Vi kan undvika låsning till en viss leverantör om vi insisterar på att programvaran vi köper skall stödja öppna standarder, eftersom alla leverantörer kan använda öppna standarder. Vi kan säkerställa att de alla använder samma öppna standard, och därmed är interoperabla, genom att kräva en viss specifik standard i EIF 2.0. Naturligtvis skall leverantörer och utvecklare med öppen källkod vara med i diskussionen om vilken standard vi skall använda.

Hur är det med att möjliggöra utveckling? Det är en viktig fråga. Alla programvaruutvecklare skall kunna göra sina program smartare och snabbare, och ge dem fler funktioner. Vi skall låta dem göra detta med varje del av sina program utan restriktioner, förutom i fråga om filformaten och kommunikationsprotokollen. Vi behöver ha de delarna som öppna standarder så att vi kan ha rättvisa regler för alla konkurrenter. Men vad händer om innovationen inte kan vänta de år det tar att definiera en ny öppen standard? Det är helt i sin ordning: allt som behövs är att leverantören publicerar sina ändringar av filformatet så att alla kan läsa och skriva det på samma sätt, utan royalties eller diskriminerande licensiering. Så länge som den sortens offentliga definition finns att tillgå för andra programmerare som vill göra kompatibla program så har vi fortfarande en konkurrenskraftig marknad där alla kan producera interoperabel programvara. Vi behöver dock se upp för leverantörer som missbrukar den här processen. Några av dem kommer att försöka slänga in ändringar bara för att utestänga andra från att komma ikapp och göra kompatibla program. De förändringar vi accepterar måste skapa ett verkligt värde för kunderna.

Det är verkligen viktigt för oss att komma ihåg att användarna betalar för kommersiella leverantörers programvara. Tillverkarna gör programmen och säljer dem till oss, men det är våra pengar som gör detta möjligt. Vi har rätt att kräva dessa tillverkare på vissa saker som gör marknaden rättvis, såsom användandet av öppna standarder, så att inte tillverkarna utnyttjar oss med sådana saker som inlåsning. EIF 2.0 skall dock tillåta kommersiella leverantörer att hemlighålla och behålla äganderätten till de delar vi inte behöver se, allt som inte är ett filformat eller ett kommunikationsprotokoll. Det skadar inte interoperabiliteten.

Det finns vissa situationer där källkod borde vara synlig för alla för att skydda allmänheten. Det är viktigt för allmänheten att kunna lita på programvaran i röstningsmaskiner, och programvaran i maskiner som kan skada liv eller egendom om de fungerar felaktigt. En offentlig publicering av källkoden för sådana kritiska system kan vara det bästa sättet att skapa detta förtroende. Men detta är utanför ramarna för EIF 2.0, det hör hemma i andra delar av lagen.

Finns det ingen nytta med multipla standarder?

Det finns ett utmärkt ställe där de multipla standarder som Gartner rekommenderar gör nytta: att kunna läsa dem. Tillverkare av program bör välkomnas att låta dem kunna läsa så många slags kommunikation som möjligt. Det är bara filerna som skrivs som kan vara ett problem. På våra kontor skall vi se till att våra program skriver något som alla andra kan läsa, nu och i framtiden. Det betyder en öppen standard. Och vi skall välja en öppen standard för ett visst syfte i samråd med programvarutillverkare, så att alla tillverkare vet att det är just den de absolut måste kunna läsa och skriva. Valet av vilken standard detta skall vara måste vara en öppen process där alla kan vara med, en process som är rättvis mot både slutna utvecklare och utvecklare med öppen källkod.

Vad gjorde Gartner som fick deras råd att bli så fel?

Gartner intervjuade några mycket stora IT-leverantörer som råkar vara bland de största kunderna för Gartners analysverksamhet. I den verksamheten har Gartner både IT-leverantörer och IT-kunder som sina klienter, och de skriver rapporter som ger rekommendationer till IT-kunder rörande vilka leverantörer som skall ges företräde. IT-leverantörer som är Gartners kunder får en försäkran om att Gartner kommer att skriva något om just de leverantörerna i sina rapporter till IT-kunder. På detta sätt representerar stora IT-leverantörer en stor del av vinstmaskinen för Gartner, och Gartner måste lyssna på dem. Gartner gav dessa leverantörers önskemål större vikt än de borde ha gjort när de producerade sina slutsatser om EIF 2.0. De beskriver leverantörernas uppfattning i sin rapport på industrirepresentanternas workshop:

Frågan om öppna standarder är ett kontroversiellt ämne bland industirepresentanterna. Deras åsikt är att ramverket skall tillåta konkurrens mellan standarder, öppna och icke öppna.
(The issue of open standards is a controversial topic among the industry representatives. Their opinion is that the framework should allow competition among standards, open and non-open. )

Tänk på programvara utifrån tillverkarens perspektiv: skulle inte alla tillverkare föredra att inte ha någon konkurrens, så att de kunde ha riktigt höga vinstmarginaler och enkelt tjäna tonvis med pengar? Skulle de inte helst slippa tvingas säkerställa att deras program var bättre än andras program? Några stora IT-leverantörer har haft precis denna sits i ett par decennier och blivit vana vid det, så vana att de nu tror att det är deras rättighet att ha det så.

Dessa leverantörer talade om för Gartner vad de behövde för att behålla sina överdimensionerade marginaler och minska konkurrensen: släpp in icke öppna standarder i blandningen, så att konkurrensen mellan leverantörer minskar genom att vissa av dem utestängs från möjligheterna att interoperera. Lås in kunder med slutna filformat genom att ta bort alla krav på att tillämpningar stödjer något specifikt öppet format. Kalla detta för en "konkurrens mellan öppna och slutna standarder" för att dölja det faktum att det skulle minska konkurrensen mellan leverantörer.

I sina försök att hantera leverantörernas önskemål om slutna standarder samtidigt med realiteten att öppna standarder är rätt verktyg för ändamålet så motsäger Garner sig själva upprepade gånger. Å ena sidan stödjer de öppna standarder:

IT-leverantärer och systemintegratörer bör också erkänna att öppna standarder är rätt väg att ta.
(IT vendors and system integrators should also recognize that open standards are the way to go. )

men sedan försöker de lägga ärendet på hyllan för att hanteras någon gång i en obestämd framtid:

Stödet för multipla standarder tillåter en övergång mot öppna standarder när det är lämpligt i det långa loppet.
(The support for multiple standards allows a migration towards open standards when appropriate in the long run. )

Verkligheten är att öppna standarder finns tillgängliga för användning i dag, och att de är det enklaste alternativet för en tillverkare att implementera såvida inte målet är inlåsning av kunderna. Det finns ingen anledning för kunder att acceptera det näst bästa och sedan göra en "övergång" senare.

Inom IT-branschen finns det ett talesätt om vad leverantörer vill ha: "Alla barn vill ha en ponny" ("Every kid wants a pony"). Det betyder att IT-leverantörer vill ha mer än vad som är rimligt för oss, kunderna, att ge dem. För vårt eget bästa behöver vi låta leverantörerna få en bit av kakan i stället för hela kakan, med rimliga men inte enorma vinstmarginaler, och med mycket konkurrens för att hålla dem alerta. Öppna standarder och den interoperabilitet de skapar är vårt huvudsakliga verktyg för att balansera vad våra leverantörer vill ha mot vad som är bra för oss, kunderna.

En specifik leverantör, Microsoft, har multipla standarder som mål för tillfället: de har en kontorsprogramsvit med ett filformat, Office Open XML, som de vill att vi skall acceptera i stället för en existerande standard: OpenDocument. Jag anser att det räcker långt för att förklara tonvikten på multipla standarder i Gartners rapport.

Office Open XML marknadsförs som en öppen standard, men definitionen är så lång, över 6000 sidor, att en programmerare inte skulle kunna lära sig alltihop inom sitt yrkesverksamma liv. Men det är OK, säger Microsoft, eftersom alla finesser i Office Open XML är frivilliga. Naturligtvis är det så att om alla får välja vilka finesser deras programvara skall kunna förstå så kommer de allihop att göra olika urval, och de kommer inte att kunna interoperera med varandra. Den konkurrerande standarden OpenDocument har en definition som är bara 600 sidor lång, fortfarande mer än en kioskdeckare men praktiskt möjlig för en person att lära sig. Den är kompakt nog för att ingen del skall behöva göras frivillig. I jämförelse verkar Office Open XML vara Microsofts försök att behålla sitt monopol medan de ger sken av att vara mer öppna. I och med utfallet av omröstningen i ISO nyligen så borde Microsoft dra slutsatsen att de har förlorat slaget och borde samarbeta för att lägga till de funktioner de behöver i nästa version av OpenDocument.

Avslutning: vad skall vi göra?

Först och främst måste vi inse att vi som kunder betalar för att få programvara skapad åt oss. Det är vi, användarna, som styr. Vi har rätt att kräva av våra leverantörer att de fungerar på ett sätt som skapar rättvisa regler för konkurrens mellan alla programvarutillverkare, med så mycket konkurrens som möjligt så att vi kan få lägre priser och högre kvalitet. Våra leverantörer skall tjäna pengar om deras produkter är bra och vi köper många av dem. De har ingen rätt att kräva en garanterad inkomst från oss.

Vi bör kräva att öppna standarder används för filformat och kommunikationsprotokoll i programvaran som vi köper. EIF 2.0 bör vara det ramverk där vi kommer överens om vilka öppna standarder detta skall vara, för vart och ett av de syften vi köper programvara för. Vi bör uppmuntra att programmen vi köper kan läsa den obligatoriska öppna standarden, och skriver den enligt programmets grundinställningar. Sådana program kan läsa så många ytterligare format som utvecklaren själv vill ta med.

När det blir nödvändigt att göra ett tillägg till materialet som beskrivs i en öppen standard så behöver vi inte kräva att tillverkare väntar i åratal för att få sina nya finesser accepterad av en standardiseringsorganisation. Vi behöver bara insistera på att utökningar av filformat och kommunikationsprotokoll är nödvändiga snarare än omotiverade, och att information om dessa utökningar görs tillgänglig för implemention av alla programvarutillverkare, utan royalty eller diskriminerande licensiering. Dessa förändringar kan sedan tas med i den formella öppna standarden vartefter de utvecklas.

EIF 3.0 och senare versioner kan ange krav på nya standarder medan de utvecklas, och ange en övergång från äldre programvara till nyare med bibehållande av öppenhet och interoperabilitet. Detta kan inbegripa en tidsplan för att fasa ut krav på äldre standarder när så behövs. Däremot garanterar själva öppenheten i standarderna att de kan fortsätta användas, både i konverteringsprogram för att översätta från gamla till nya format och av programvarutillverkare som vill bibehålla ytterligare kompatibilitet i sina tillämpningar.

Vi behöver inte kräva öppen källkod eller ge öppen källkod företräde. Däremot bör vi skapa rättvisa regler för att ge öppen källkod och sluten utveckling möjligheter att konkurrera på lika villkor, grundat på såväl tekniska företräden hos programvaran som fördelarna i andra avseenden, exempelvis möjligheterna för programvra att distribueras vidare eller modifieras tack vare en tillåtande copyright, tillgången på flera leverantörer, och livsdugligheten hos utvecklingsgruppen eller företaget som producerar programvaran. Öppen källkod skall kunna övervägas i alla inköp av programvara och kunna användas om den är tillräckligt bra.

Slutligen bör IDABC vara mer försiktig i framtiden i fråga om vilken leverantör de anlitar för att producera oberoende och opartiska rapporter. Gartners extremt lukrativa förhållande till IT-leverantörer borde ha diskvalificerat dem.

Författarens bakgrund

Bruce Perens arbete i allmänhet sponsras av nedanstående organisationer. Han bibehåller dock sitt intellektuella oberoende och sin integritet: ingen av dessa finansiärer har rätt att påverka vad han skriver i en sådan här rapport, eller ens påverka huruvida han väljer att skriva den eller inte.

Agders Universitet

Bruce Perens har ett anslag från Kompetensfonden i Västra Norge som ger honom möjlighet att jobba som besökande forskare på Agders Universitet i sydvästra Norge under en del av året. Genom dem ger han regelbundet råd åt ett flertal norska statliga organisationer. Som brukligt är vid universitet så försöker varken kompetensfonden eller Agders universitet påverka åsikterna som Perens framför i dokument som detta. Perens valde att tillbringa en del av årets sommarvistelse i Agder med att skriva detta dokument.

Sourcelabs

Sourcelabs är Bruce Perens arbetsgivare på heltid, och de stödjer honom i att tillbringa halva sin anställningstid med att ge service åt organisationen kring öppen källkod, inom de projekt eller ämnen som han själv väljer. Sourcelabs betalar också kostnader för resor och uppehälle som han ådrar sig under arbete med frågor kring öppen källkod. Perens resor på senare tid i denna roll har inbegripit att ge råd åt flera europeiska regeringar. Sourcelabs har gått med på att inte försöka påverka vad Perens säger och gör i denna roll.

Action on Technology Policy

Action on Technology Policy är hemvisten för Bruce Perens offentliga policyaktiviteter, och har fått mer än 3000 individuella underskrifter till stöd för sina initiativ. Ämnesområdena för organisationen anges i avdelningen "Political Policy Areas" på Perens webbplats.

Om bilden

Titelbilden är Språkförbistringen av Gustave Doré, efter Bibelns historia om Babels torn. Bilden är inte skyddad av upphovsrätt, eftersom dess copyright har gått ut. Denna version laddades ned från Wikimedia Commons på adressen http://commons.wikimedia.org/wiki/Image:Confusion_of_Tongues.png

Unless otherwise stated, the content of this page is licensed under Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 License